Hastigt spratt hon upp från soffan och släppte hårflätorna, hvilket hade mycket att betyda.
“Denise! Denise!“ mumlade hon; “vid månen och stjernorna, jag hade glömt henne!“
Markisinnans sammetsfötter började ånyo mäta gobelins-mattan.
“Denise! ... Denise vet verkligen hvad ingen dödlig borde veta ... Om man inför domstol kallade henne och om hon der sade allt hvad hon visste, hon skulle kunna ... Vid natten och stormen, hon är mycket farlig! ... Jag har verkligen något att frukta ... Förlåt mig, Rigobert, jag var orättvis på ditt stoft!“
“Denise har blifvit skuggrädd på de sednare tiderna,“ fortfor markisinnan, “jag har sett henne skygga, ofta skygga för gud vet icke hvad, men ofta för ganska litet ... Det der kan bli mycket svårt för mig, ja, mycket svårt.“
“Men när någon af mina hästar skygga“, tillade hon, “när någon af dem hotar att skena för min vagn, hvad gör jag då?“
Markisinnan, som hade den höga spegeln framför sig vände hastigt sitt ansigte från dess glas.
Hon hade blifvit gul i ansigtet och hon tyckte icke om den färgskiftningen.
I detta fall var hon strängare mot sig än mot andra.
Småningom återfick hon sin naturliga ansigtsfärg och med denna äfven sitt vanliga lynne.