Denise återkom snart, bärande ett silfverfat, på hvilket stod, jemte ett stort kristallglas, en silfver-terrin med is och midt bland isen en champagne-butelj utan etikett och silfverhals, ty det var verklig champagne.
“Befaller madame att jag serverar?“ frågade Denise.
“Ja.“
Denise fattade den långa buteljen. Korken, hejdad af den omtänksamma kammarjungfruns hand, smälde icke eller flög i taket, hvilket icke anses comme il faut i S:t-Germain.
Drufvans ädlaste perlor, lycklige af återvunnen frihet, stormade ut ned i kristallglaset, glada, susande som lössläppte barn.
Markisinnan förde kristallen till sina läppar och tömde dess innehåll med en raskhet och fart, som skulle väckt en lorette’s afund.
“Biscuit,“ befalde hon derefter.
Denise ilade ut.
“Den stackars Denise,“ sade markisinnan, “hon lider ännu af sin passion för den der otacksamme, usle äfventyraren ... Jag har länge väntat, att hon skulle taga ett förtvifladt steg ... det skulle icke förvåna mig, om hon en vacker dag ... Hon vore ej det första offret för en olycklig kärlek ... Den stackars Denise! om något hände henne, hvem skulle i dessa stormfulla tider komma ihåg en fattig kammarjungfru!“
Under det hon sade detta, fylde hon glaset.