En princip af socker, men princip i alla fall.
“Tack, Denise!“ sade markisinnan, brytande ett stycke ur pyramiden, utan att skada principen; “du ser så frusen ut, mitt barn ... drick, jag har just slagit uti för din räkning.“
Denise neg djupt och vidrörde champagne-glaset, ty äfven kammarjungfrur dricka gerna champagne.
Då hördes i detsamma tunga steg i det yttre rummet.
Denise drog handen från glaset och lyssnade.
“Hvad!“ ropade markisinnan; “det går någon derute och jag har likväl befalt att ingen får släppas in! ... Hör genast efter hvem det är och afskeda honom hvem det vara må! ... Men kom strax tillbaka.“
Denise försvann för tredje gången.
“Jag vill hoppas att champagnen icke slår af sig för det,“ mumlade markisinnan med ett styggt leende; “men det var märkvärdigt hvad hon dröjer länge ... den kommande måtte likväl ha gått, efter det är tyst i salen ... Men hvad tänker då Denise på som ej kommer tillbaka! ... hon, som annars icke plär dröja, när det är fråga om champagne!“
Hvad Denise i denna stund tänkte på, vete gud, men hon kom icke tillbaka.
Markisinnan, förlorande tålamodet, ringde häftigt i den lilla guldklockan.