Det hjelper att ringa häftigt.
Dörren till boudoiren öppnade sig sakta och ett hufvud visade sig mellan dörren och dörrposten.
Men det var icke Denise’s täcka hufvud.
Det var ett mycket stort hufvud, hvars ansigte, ehuru för öfrigt icke fult, hade stor mun med breda tänder och ögon mera liknande facklor än stjernor. Sjelfva hjessan var kal, men i ersättning hade hakan fått det tjockaste svarta skägg.
“Bonjour!“ helsade hufvudet mera gladt och förtroligt, än artigt och aktningsfullt.
“Hvar är Denise?“ ropade markisinnan, som icke tyckte om det stora hufvudet, ehuru det var henne fullkomligt obekant, “mina betjenter? mitt folk? ... man låter oanmälde slippa in ... Denise! Denise!“
Det stora hufvudet svarade, fortfarande gladt och förtroligt:
“Denise språkar med en af mina vänner, edra betjenter språka med andra mina vänner ... Hvar och en har sitt, och när jag språkar med er, så har jag mitt.“
Icke blott hufvudet, utan äfven den öfriga kroppen till den oanmälde visade sig nu innanför den tillstängda dörren.
Kroppen, fullkomligt motsvarande hufvudet, kunde erinra markisinnan om desse Titaner, som reste Ossa på Pelion, för att hinna upp till Olympen. Dertill kom att den nye Titanen bar en drägt, kanske förskräckligare än hans föregångare.