Drägten, på de flesta ställen sönderrifven, var öfverallt krutbestänkt och nedblodad.
En lång ryttarsabel med jernslida slamrade vid hans sida.
Men hvad ville Titanen i markisinnans Olymp?
Arma Juno! hvar är Jupiter med blixtarne?
Markisinnan tog ett steg för att fly in i de inre rummen.
Men Titanen tog ett steg fyra gånger så långt som hennes och han knöt sin breda hand kring hennes runda arm.
Derefter satte han henne i kåsösen och tog sjelf plats vid hennes sida.
Markisinnan, nästan förlamad af en sådan närgångenhet, hade knappast förmåga att öppna munnen.
“Hvad vill ni? hvem är ni?“ var allt hvad hennes darrande tunga förmådde framstamma.
“Ni känner inte igen mig, elaka!“ svarade Titanen; “annars är det jag som en gång ville göra er bekant med lejonet i Jardin des plantes, för att bespara er en resa till Afrika.“