Ett obetydligt och för längesedan jordadt minne började spöka i markisinnans hufvud.
Hennes ansigte blef blekare och lika blek buketten på hennes mun.
“Ni frågade också hvad jag vill,“ fortfor Hvita Björnen, hvilken läsaren troligtvis redan känt igen: “Till att börja med vill jag tacka er för det ni bekostade min resa till Afrika, ehuru jag icke bad er derom ... Men ni bekostade icke återresan, elaka, utan jag måste frakta mig hem så godt jag kunde ... Emellertid kan jag helsa er från slägt och vänner i Afrika ... Hyenan mår bra och brukar, liksom ni, aldrig klippa sina klor ... långa klor äro, liksom i Paris, ett mod äfven i Afrika ... Krokodilen bibehåller sig temligen, oaktadt sin höga ålder, och har ännu icke behöft lägga sig till löständer, också liksom ni, efter hvad jag förmodar ... Med ett ord, de må alla bra, frodas i sina gröna, omätliga boudoirer och kokettera på sitt sätt ... Någon bildning och något finare seder skulle likväl ej skada dem ... Ni, madame, kunde just åtaga er den saken ... Till att börja med, kunde ni lära dem att bita med andras tänder, och det vore genast ett entré-kort till S:t-Germain, ett stort steg inpå bildningens bana.“
Det är visst en sanning, att hvad Hvita Björnen sade, icke kunde vara särdeles uppbyggligt för markisinnan d’Estelle; men sättet, hvarpå han talade, hade likväl ingenting hotfullt och förskräckande.
Markisinnan började således någorlunda hemta sig från sin första bestörtning.
Hon bemödade sig till och med att småle, och hon lyckades ganska bra.
“Monsieur,“ sade hon, “er beskrifning öfver Afrika är onekligen ganska målande och jag vore nästan frestad att göra hvad ni bedt mig om ... Det förvånar mig blott att ni ej sjelf försökt något i den vägen, ni som likväl varit på stället.“
“Nej, fan, jag biter helst med egna tänder,“ svarade Hvita Björnen skrattande.
“Hvad för öfrigt er återresa från Afrika beträffar,“ sade markisinnan, “så torde jag kunna bevisa, att det var min afsigt, att äfven bekosta den; ... Nu har ni verkligen sjelf förekommit mig, men detta hindrar mig ej att betala resekostnaden, utan att ens se på räkningen ... Vidare vill jag minnas, att det var fråga om en viss grafvård, som ...“
“Icke ett ord om grafvården, markisinna!“ sade Hvita Björnen med dof röst och svällande ådror i pannan; “icke ett ord derom! ... Det är hvarken om den eller resekostnaden jag nu tänker tala med er ... det är om något helt annat, det bedyrar jag.“