“Men, min vän, hvad kan det då vara?“ frågade markisinnan med sin ljufvaste ton och under ett artigt bemödande att befria sin arm från den grofva handen.
Men det var ett fruktlöst bemödande.
Icke ett helt markisat skulle hafva ryckt hennes arm ur denna hand.
“Åjo, det är bara ett par små historier“, svarade Hvita Björnen.
“Ett par små historier, säger ni ... och hvad handla de om?“
“Om två olycklige vinhandlare,“ svarade Hvita Björnen till markisinnans stora öfverraskning, och troligtvis äfven till läsarens.
Trettionionde kapitlet.
Två olycklige vinhandlare.
Markisinnan började tro, att en flykting från Salpetrière satt bredvid henne, och denna tro lifvade hennes mod.
Förmodligen ansåg hon en tokig björn mindre farlig än en klok.
Hon beslöt att behandla den tokige med all möjlig varsamhet och mildhet.