Mannen bad sin hustru att icke göra så mera, och, för bättre verkans skull, föll han på knä, kyssande hennes begge händer.
Hustrun lofvade bättring och rymde efter åtta dagars förlopp till en annan lustgård, hvars egare var domare.
Mannen rusade till domaren och sade ungefär detsamma, som han sagt till officeraren, hvilket i få ord var: “Min hustru eller döden!“
Den rättvise domaren, som fann att döden var för strängt straff för en man, som söker sin hustru, gaf honom den förrymda åter.
Mannen förde ånyo hem sin skatt, bad, knäföll och gret.
Hustrun lofvade bättring för andra gången, men rymde för den tredje till en större lustgård, hvars herre och skapare var hertig, men för öfrigt ingenting annat, såsom fallet merendels är med hertigar.
“Gif mig min hustru eller döda mig!“ ropade den förtviflade mannen till hertigen.
Monsieur le duc gick en medelväg och svarade nådigt:
“Sök henne i min lustgård.“
Mannen rusade in i lustgården och sökte.