Han klef ned i dammar, han sönderref sig bland engelska granar, men han fann ej sin hustru.
Han ropade hennes namn. Ekot från en stallbyggnad återgaf honom namnet, men icke hustrun.
Den stackars mannen återsåg aldrig mera sin kära hälft.
Vinhandlaren sörjde och har nu en olycklig fix idé.
Han tycker, att han är den fulaste karl i verlden, och det ginge väl an med det, men han tycker på samma gång, att alla qvinnor afsky honom, och just deruti ligger galenskapen.
Han förbannar sin mun som blifvit stor, ögonen som blifvit för små, näsan som blifvit för kort och öronen som blifvit för långa.
Han förbannar sina föräldrar, förbannar himmelen, som tillåtit sådana missproportioner.
“Är han inte djefvulen så olycklig?“ frågade Hvita Björnen.
“Jo visst, stackars karl!“ medgaf markisinnan.