Men det var en sak som verlden icke kunde förklara.
Monsieur Maugiron hade, såsom nämndes, de flesta kunder, oaktadt han var bland dem, som förskrefvo det minsta qvantum vin, och när man en gång kunde förklara det, så hade Maugiron redan förvärfvat både namn och förmögenhet.
Som ingen visste att hans far varit vattenbärare, så kunde icke heller någon ana att det var blott ett starkt påbrå som gjort sonen rik.
Visserligen väckte det misstankar, att man från morgonen till qvällen kunde dricka vin hos Maugiron, utan att hugnas med det minsta rus; visserligen drog man på mun, när Maugiron talade om sina lätta, helsosamma och oskyldiga viner; men att han till den grad dyrkade Seinens najader, som han verkligen gjorde, det trodde ingen, ehuru man borde kunna tro allt om vinhandlare.
Seine-floden var med ett ord den outösliga källan både för hans viner och rikedomar.
Slutligen blef allt klart, utom vattnet i Seinen, som alltid är grumligt, men hvilket aldrig besvärade Maugiron.
När man någon morgon såg att Seinen stigit öfver sitt vanliga mått, så sade man: “i natt har Maugiron sofvit“, hvaraf naturligtvis följde, att när Seinen åter fallit, man också sade: “Maugiron har vakat i natt.“
Allt det der gick man att säga Maugiron sjelf, under det man drack hans oskyldiga viner, liksom han icke vetat det förut.
Maugiron teg och tog skrattarnes pengar. Men hvad Seinen beträffade, så talade han aldrig om denna vackra flod.
En god sak talar för sig sjelf, tänkte han med tanken på sina oskyldiga viner.