Men den som både tog pengar och skrattade, det var Maugirons hustru.
Hon påstod helt öppet, att hon ledt Seine-floden genom minst trettio generationer, och som hon varit vinförsäljerska i minst trettio år, så fanns ingen som betviflade hennes uppgift.
Men det var roligt att höra en sådan uppgift och man gick också gerna till madame Maugiron för att skratta åt hennes infall, samt blef på detta sätt sjelf en af Seine-flodens oräkneliga kanaler.
Madame Maugiron såg ingenting ut för verlden, men hon var trogen sin disk, trogen sin man, trogen hans oskyldiga viner.
När monsieur Maugiron hade uträknat att han blott förtjenat hundra procent på sina viner, så bevisade madame Maugiron, med griffeln på taflan, att det var hundrafemtio Maugiron var förtjust i sin hustru.
Men just som hon höll på att leda floden genom den trettiförsta generationen, dog madame Maugiron.
Monsieur Maugiron smälte i tårar på hennes graf, men glömde icke att pruta på kyrk-räkningen.
Den hushållsaktige Maugiron ville att hans kunder skulle sammanskjuta till en minnesvård öfver hennes stoft, och hvad skulle det icke ha blifvit, om trettio generationer slagit sig tillhopa?
Men man svarade honom, pekande på Seinen: “Vänd er till dem, som hafva broarne och kajerna under sin tillsyn, ty af tacksamhet för öfversvämningar som uteblifvit, skall säkerligen brostyrelsen i marmor föreviga madame Maugirons namn.“
Monsieur Maugiron blef förtviflad. Men hvad som tärde honom djupast var, att han aldrig mera kom upp till talet hundrafemtio. Han kom icke ens till hundra.