Maugiron, ur stånd att bära en sådan olycka, beslöt att dö, och således blifva den förste vinhandlare som dött med godo.
Han knöt ihop några förklädsband, hvilka hans hustru i lifstiden begagnat. Banden, som tillhörde en af de äldre generationerna, kunde omöjligt bära en vinhandlare, utan brusto vid försöket.
Maugiron ville ej hänga sig för andra gången.
I stället beslöt han att osa ihjäl sig, hvilket länge varit modernt i Paris och följaktligen äfven modernt på andra orter.
Han hade kunnat få sig ett torrt vedträ för åtta sous, men han köpte sig ett genomvått, emedan han fick det för fyra.
Han lade vedträet i spiseln, tände några stickor derunder, täppte till öppningen för röken medelst en gammal kappa, som en af hans kunder glömt qvar, och lade sig derefter på sängen för att dö.
Han insomnade. Men när han följande morgon vaknade hade han både lifvet och vedträet qvar.
Det var lika svårt för det förra att slockna, som för det sednare att brinna.
Han begaf sig derför en natt till Seinens strand.
Att dränka sig kostade minst, och han begrep ej att han icke förr kommit att tänka på vattnets nytta äfven för annat än viner.