Seinen, som varit hans uppkomst, skulle nu bli hans undergång.
Han hoppade och kom ordentligt ned på fötterna i vattnet.
Men som han olyckligtvis råkat på ett grundare ställe, så kom han icke längre än till midjan.
Maugiron, som aldrig tillförene sökt dränka sig, trodde att man icke behöfde komma djupare, utan väntade derför med lugn döden.
Då kände han sig vidröras af en större och hårdare kropp samt urskilde genom mörkret något som liknade en char och hvilken sänkte sig ned i vattnet framför honom.
Hvad annat kunde väl Maugiron tro, än att det var Gud sjelf, som nedsläppt denna char enkom för att upptaga vinhandlaren och sätta honom vid hans hustrus sida i Abrahams sköt och bland ännu oskyldigare viner.
Maugiron lyfte på det ena benet efter det andra och steg upp i charen, hvilken strax derefter sakta började höja sig ur vattnet upp i luften.
“Hvad döden i vattnet är ljuf!“ sade han, insupande begärligt den friska luften, “och hvad man kommer direkte till himmelen!“
Han tillslöt ögonen, för att desto angenämare öfverraskas, när han öppnade dem i paradiset.
Han förestälde sig dessutom, att salig Marguérite, hans hustru, biträdde helgonen vid upphalningen.