Det bar allt högre och högre.
Maugiron hade uträknat, att han redan borde vara ett godt stycke öfver Notre-Dame, när charen med ens stannade.
Han öppnade litet på ena ögat och tyckte att det var väl mörkt för att vara i ljusens boning; men som han kanske trodde att han ännu blott befann sig i portgången eller tamburen till den eviga salen, så tillslöt han fromt sitt öga ånyo.
“Au diable, hvad är det!“ hördes helt nära en hes röst.
Förskräckt slog Maugiron upp begge ögonen.
Skulle det mot all förmodan burit till helvetet?
Nej, hvarken till himmelen eller helvetet, så framt man icke vill anse Paris för begge delarne.
Maugiron igenkände kajen och stod öga mot öga med en annan “successeur de son père“, en annan hederlig vinhandlare, hvilken, i likhet med Maugiron i fordna tider, nattetid hemtade upp Seinens rika najader, för att viga dem med några fattige fauner från Surenne’s alltför syrliga vinfält.
Men var hans förvåning stor, så var deras, som upphemtat honom, icke mindre.
Mycket har man fiskat upp ur Seinens botten, såsom guldskäror från druidernes tid, romerska legioners kopparsvärd och nittonde århundradets oskyldiga viner. Men en vinhandlare, en lefvande vinhandlare, en sådan fisk ur så grumligt vatten, aldrig.