Nog fick Paris den gången roligt. Också strömmade hela Paris till för att dricka vin hos Maugiron.
Men boden var stängd, ty Maugiron, som förkylt sig på sin himmelsfärd, låg sjuk, och det bästa tillfället att komma upp till de hundrafemtio var följaktligen förloradt.
I stället gick Paris till den som fiskat, och denne tog hvad den rätte och sannskyldige “successeur de son père“ bort hafva.
Maugiron är nu frisk, men om hans äfventyr talar ingen mer. Hans bod är tom på folk och han irrar bland sina fastager som en skugga.
Hans fixa idé är nu, att han skall dö af törst midt ibland sina oskyldiga viner.
Fyrtionde kapitlet.
Nytt sätt att göra vinhandlare lycklige.
“Är han icke djefvulen sa olycklig?“ frågade Hvita Björnen, sedan han, ungefärligen såsom vi upptecknat den, berättat historien om den andre olycklige vinhandlaren.
“Mycket olycklig“, svarade markisinnan, som lyssnat med en ängels tålamod.
“Ni kunde sa lätt göra äfven honom lycklig“, menade Hvita Björnen.
“Ni har en god tanke om min förmåga att göra menniskor lyckliga ... jag skall också göra hvad jag kan.“