“Ja, det är som jag alltid sagt, ni har det förträffligaste hjerta“, komplimenterade vindragaren.
“Skall då ingen befria mig ifrån denna galning!“ suckade markisinnan för sig sjelf.
“Tillåter ni mig föreslå ett sätt att göra förtviflade vinhandlare lycklige?“
“Föreslå, min vän.“
“Om ni, madame, bure monsieur Dudeffants namn, ni som är den skönaste qvinna i Paris, tror ni icke att den stackars Dudeffant då skulle komma lös från den fixa idén, att alla qvinnor sky för honom?“
“Det tror jag verkligen“, svarade markisinnan, som icke kunde låta bli att skratta.
“Och om ni, madame, bure monsieur Maugirons namn, ni som är en af de förnämsta damer i Paris, tror ni icke, att den stackars Maugiron då skulle återvinna sin kredit, sina kunder och sitt förra lugna lynne?“
“Jo visst, jag delar fullkomligt er öfvertygelse“, förklarade markisinnan under verklig munterhet, ty vindragarens galenskap var onekligen af något komisk beskaffenhet.
“Ni föraktar då icke att bära de begge vinhandlarnes namn?“ fortfor galningen med sina komiska frågor.
“Förakta sådana namn? hur vore väl det möjligt, helst sedan ni, min hederlige vän, så mycket förordat dem?“