“Och ni lofvar att bära dem?“
“Ja visst ... Men medgif att två så betydande namn på en gång icke äro det lättaste att bära ... Jag förstår knappast hur det skall gå till.“
“Ack! det är lättare än ni tror“, försäkrade Hvita Björnen, med en min så godmodig, att markisinnan nästan kände medlidande med den stackars dåren.
Det enda, som nu oroade henne, var att han fortfarande höll sin hand på hennes arm, visserligen icke så hårdt att det plågade henne, men, såsom man lätt kan begripa, ganska besvärande i alla fall.
Det är icke för sådana händer, som sådana armar tillkommit i verlden.
Hvita Björnen förde sin lediga hand ned i en af de stora fickorna på sin ofärgade, oblekta lärfts-blus och framtog tvänne små pjeser, med hvar sitt lilla handtag, och till det yttre hvarandra fullkomligt lika.
“Hvad är det der?“ frågade markisinnan, som nyfiket betraktade de begge pjeserna.
“Åh“, svarade Hvita Björnen helt vårdslöst, “det är bara tvänne stämplar af jern, som vinhandlare använda för sina likörkaggar, ty de göra äfven likörer, de beskedlige vinhandlarne.“
Markisinnan kände dervid sin arm något hårdare omslutas och detta väckte ånyo hennes oro.
“Det går till på det sättet“, upplyste den erfarne vindragaren, “att man först värmer stämpeln i elden till dess den blifvit glödhet och sedan trycker den på botten af den lilla kaggen ... Af de begge stämplar, jag nu har äran visa er, bär den ena namnet Dudeffant och den andra namnet Maugiron ... Begge äro, såsom ni äfven ser, af fingers längd och nagels bredd ... Kanske ni nu förstår, madame, huru det går för sig att på en gång bära tvänne olycklige vinhandlares namn?“