Markisinnan svarade ej, men hon började förstå.
Hade hon rätt känt den sinnrikaste af hvita björnar, skulle hon visst icke hafva beskylt honom för galenskap.
Nu fasade hon för hans klokhet.
Hon riktade en förtviflad blick mot dörren och gjorde en förtviflad ansträngning för att befria sin arm.
Blicken kunde ej hindras, men armen satt qvar i det förfärligaste af skrufstäd.
“Ni har redan eld i spiseln“, fortfor Hvita Björnen, “liksom ni anat att ni i dag skulle göra mera än en god gerning ... Det kan icke dröja många minuter innan de små stämplarne blifvit tillräckligt heta ... Ack! hvad den stackars Dudeffant skall bli lycklig, när han får veta, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin venstra kind! ... och hvad den stackars Maugiron skall bli glad, när han får höra, att markisinnan d’Estelle bär hans namn på sin högra! ... Ett namn till venster och ett höger ... och kanske på köpet en liten lilja i pannan ... Ni blir som en skylt, vackra markisinna, och boulevarden skall icke framvisa dess make.“
Markisinnan uppgaf ett nödrop, som bort genomtränga murarne.
Hvita Björnen uppgaf också ett rop, men som bort höras kring hela faubourg S:t-Germain.
Dörren till boudoiren slogs upp, men icke till markisinnans tröst.
En annan figur, icke olik Hvita Björnens, åtminstone till sättet och toaletten, beträdde gobelins-mattan.