“Pascal!“ sade Hvita Björnen till den nykomne, “tag nu i ditt knä den här vackra ungen och håll i henne, medan jag värmer stämplarne ... det blir annat det än din fräkniga Bathilde.“
Pascal log och spände artigt af sig sin långa sabel, som han stälde vid dörren, i likhet med herrar militärer, när de bjuda upp till dans.
Derefter emottog han ur Hvita Björnens armar den nästan sanslösa damen, satte henne på sitt knä och sig sjelf i kåsösen.
Det var en grupp, föreställande Pluto med den bortröfvade Proserpina i famnen.
Hvita Björnen gick till spiseln, lade de begge stämplarne på eldkolen med en säkerhet och vana, som röjde att det icke var, första gången han värmde stämplar för att föreviga vinhandlares namn.
Markisinnan vaknade snart ur sin dvala.
“Hela min förmögenhet och alla mina juveler, om ni räddar mig,“ hviskade hon till den, i hvars armar hon låg.
Pascal skrattade och kysste, utan att be om lof, markisinnan på mun, hvilket i hans och säkerligen i mångas tycke var bättre än alla hennes juveler.
Han hade smak, den fule Pascal.
Men markisinnan — hvem skulle ha trott det! — icke blott besvarade den fule Pascals kyss, utan följde äfven hans läppar, när dessa, belåtna med sitt redan rika byte, ville draga sig undan.