Det var nu hon som i sin ordning kysste den orakade Pascal.
Men nöden har ingen lag och markisinnan d’Estelle var en af de rådigaste qvinnor på sin tid.
“Vid min själs eviga salighet!“ hviskade hon; “min eviga kärlek åt den som räddar mig!“
Hvila Björnen stökade emellertid framför spiseln.
Han hade fått tag i en liten pust af stramalj och stråperlor, och pustade på elden, som tacksamt flammade upp dervid.
Men han tyckte, att det äfven pustade bakom honom.
Han vände derför sitt ansigte från spiseln, och upptäckte till sin stora förvåning en annan eld, men på hvilken Hvita Björnen icke pustat.
Det var Pascals kinder som brunno, och midt i lågorna hvilade markisinnans lilla hvita hand utan att brännas.
“Hvad vill det der säga?“ brummade Hvita Björnen, släppande sin pust.
“Simon!“ sade Pascal med mycket nedstämd röst, “det är väl ändå något för grymt.“