“Hå fan!“ mumlade Hvita Björnen, resande sig upp från spiseln.
“En svag, värnlös qvinna,“ yttrade Pascal; “himlen skulle aldrig förlåta det, Simon.“
“Hå djefvulen!“ sade Hvita Björnen, närmande sig gruppen i kåsösen; “ödlans gadd har redan hunnit buffelns hjerta ... Hvem skulle ha trott det, stackars Pascal?“
“Vid Sainte-Géneviève!“ svarade Pascal, “jag stormar hellre ensam en fästning än jag tillåter en svag qvinna misshandlas på ett sådant sätt ... Hon är redan halfdöd af skrämsel och det kan vara nog med det.“
Den halfdödas hvita glänsande arm smög tacksamt och uppmuntrande omkring Pascals hals, lik lysmasken kring grenen af en tall.
“Pascal!“ ropade Hvita Björnen, som nu stod invid gruppen, “du är en stackare, du är ett får ... men för gammal vänskaps skull behandlas du som en oxe.“
Knappt hade han utsagt det sista ordet, förrän han med högra knytnäfven gaf sin vän Pascal ett sådant slag öfver hufvudet, att denne, domnande af, släppte markisinnan.
Det sista starka nödankaret brast.
Markisinnan var förlorad. Kyssen, omarmningen, allt hade varit förgäfves.
O! I Afrodites trenne dansande gracer! skolen I väl tillåta att den sista kyssen af eder syster i S:t-Germain fångas upp af en nedrig ouvrier från folk-qvarterens ruskiga gränder!