Skydden henne, om ej för hennes dygders skull, åtminstone för den legitima principen!
Hvad? — Tala till gracerna om principer! till gracerna, som utan urval strö sina blommor öfver slottens koppartak och hyddornas torfbeklädda åsar!
Arma markisinna!
“Nåd ... nåd!“ stammade hon, omfattande Hvita Björnens knän.
“Tänk på spets-tvätterskan!“ svarade Hvita Björnen.
“Nåd ... nåd ... O min gud, hvad ni förstört mina vackra dyrbara spetsar!“
“Tänk på Afrikas öknar, men först och sist på den arma Madelone, som icke fann nåd inför er“, svarade Simon och släpade sitt offer närmare elden.
“Ha!“ skrek markisinnan med en stråle af hopp i sina slocknande ögon; “ni handlar rättvist, oförsonliga menniska ... Men en enda bön ... blott en enda ... Er hand darrar, jag känner det ... ni skulle göra mig mera illa än ni vill ... ni skulle döda mig och det vill ni ju ej ... ja, ja, er hand darrar fasligt och jag undrar icke på det, ty det vill mycket mod till för att behandla en qvinna såsom ni vill behandla mig ... Der på bordet står ett glas med champagne som jag nyss slog i åt mig sjelf ... töm detta glas, drick champagnen! ... Champagnen skall gifva er mod och er hand icke mera darra, och ni skall icke blifva grymmare mot mig än ni tänkte ... drick, drick! champagnen, champagnen!“
Hvita Björnen såg något förundrad på en bönfallande, som bjöd på champagne.
“Sådana lustiga påhitt!“ ropade han; “jag skulle darra på hand! ... Hvita Björnen darra! ... Blott en enda gång har han darrat, och det var när han tryckte till Madelones brustna öga, det enda hon hade qvar, ty det andra hade ni ... Död och helvete!“ vrålade han fradgande; “jag skulle kunna brännmärka er från hjessan till fotabjellet och sedan visa er för Gud och begära belöning för en god gerning ... Till elden, till de glödgade jernen!“