Så brast äfven det andra ankaret, som, uppriktigt sagdt, icke heller var rådligt att nappa på.
Men ännu en gång sköt en stråle fram ur den vid spiseln nedböjda qvinnans öga.
Det var äfven en stråle af beslutsamhet, men dess vilda glans tycktes trotsa döden.
“Ni darrar icke“, sade markisinnan med ett lugn som kunnat isa hvilken annan som helst, utom Hvita Björnen; “men jag, jag darrar! ... känner ni icke hur jag darrar?“
Simon betraktade med ny förvåning markisinnan, ty han kunde ej upptäcka den minsta darrning hos henne.
“Denna min sista bön skall ni icke afslå“, fortfor markisinnan; “låt mig tömma det fylda glaset, ty jag behöfver det, jag ... låt mig dricka champagnen och jag skall bli lugnare än ni, grymme man! ... Jag besvär er vid hennes namn, ni nyss nämnde ... jag besvär er vid Madelones minne!“
Simon, i stället för svar, släpade henne tillbaka till kåsösen, nära hvilken det lilla mosaik-bordet stod.
Han tog från bordet den till brädden fylda kristallen, som varit ämnad åt Denise, och räckte den åt markisinnan.
“Drick“, sade han, “men fort! ... Ni kan möjligtvis behöfva en styrkdryck ... Men aldrig mer ett ord af Madelones namn på edra läppar, om ni ej vill hackas i bitar, som man hackar en slingrande orm!“
Markisinnan ordnade först sina rika flätor, hvilka kommit i oordning, och tog sedan kristallen, som hon förde till sin mun.