Det gifves ögonblick då döden är en vällust emot ett lif brännmärkt äfven med annat än glödgadt jern, hvilket sednare säkerligen var det rysligaste i markisinnans ögon.
Hvita Björnen, qvarhållande hennes andra arm, vände hastigt sitt ansigte mot dörren.
Han hörde ljud af röster och brådskande steg.
Dörren sprang upp, och Armand Cambon hastade in i boudoiren.
Armands första blick föll på markisinnan, som, ännu liggande på knä vid kåsösen, stält ifrån sig glaset på mattan.
Hans andra blick föll på Pascal, som, lutad mot kåsösens ena karm, började röra på sig och småningom återvakna från det domnande slaget.
Hans tredje blick stannade på Hvita Björnen, som, förbluffad af sin förre lärjunges ankomst, ändtligen släppt markisinnans arm.
Vår hjelte sprang fram, kastade sig emellan markisinnan och Hvita Björnen och knuffade denne, som var oförberedd derpå, baklänges mot den spisel, der hans jern glödgades.
“Jag fick veta att ni smugit er hit, Simon!“ ropade Armand, “och lyckligtvis kommer jag ej för sent ... Hvad är det för bragd ni rufvar på? ... hvad vill ni här?“
“Jag vill bara brännmärka markisinnan d’Estelle“, svarade Simon trotsigt, “och jag har redan jernen i elden,“ tillade han, i det han drog fram en af stämplarne och visade Armand det röda jernet; “men hvad jag vill skall jag verkställa ... Ur vägen pojke! du ställer dig alltid i vägen för mig och det blir aldrig bra för dig på längden.“