“Olycklige! ni vill brännmärka folkets seger!“ ropade Armand; “ty man skall icke säga, att det är vindragaren Simon, som utkräft hämnd af markisinnan d’Estelle för ett af henne föröfvadt brott, utan man skall säga, att franska folket, missbrukande sin seger, rånat och mördat de förnäma och rika i S:t-Germain ... Derför bort härifrån, Simon, eller hugger jag ned er! ... bort, säger jag! ... Tillbaka eller dö!“
Dervid blottade han sin sabel.
Utan att svara, drog Simon sin, och för andra gången korsades mästarens och lärjungens klingor.
Den rika, men trånga boudoiren var icke tjenlig tummelplats för sådana armar och vapen. Den var ämnad till tempel åt Venus och Cupido, men icke åt Bellona och Mars.
En kristall-krona och en väggspegel lågo redan i skärfvor på den dyrbara mattan.
Simon kämpade mot den, som stält sig mellan honom och hans länge förberedda hämnd.
Armand stridde mindre för en qvinna, som han måste afsky, än för det allmännas sak, som han ansåg fläckad genom våld mot enskild person.
Ögon och klingor gnistrade.
Men det var af ödet bestämdt, att Armands och Simons andra strid icke skulle blifva deras sista.
“För sent! för sent! jag dör!“ ljöd genom sabelhuggen en stämma så ihåligt hemskt, att de begge kämparne ovilkorligen och på samma gång sänkte sina vapen.