Armand vände sig om och såg markisinnan signa ned mot golfvet med blå läppar och vanstälda anletsdrag.
Han skyndade till hennes hjelp och lade henne på kåsösen, hvilken Pascal lemnat, ett föga redigt vitne till hvad som hände i denna olyckliga boudoir.
Hvita Björnen hade äfven sprungit fram till kåsösen och blickade med en viss förvåning på sitt offers krampaktiga rörelser.
“Ja ... för sent ... giftet ... giftet ... o hvad qval!“ qved markisinnan, vridande sig på sin bädd.
“Olyckliga! hvem har förgiftat er?“ frågade Armand, lutande sig öfver henne.
“Jag ... jag“, stammade den döende; “hämnande Gud! det var då åt mig sjelf, som jag ... tillredde ... oh!“
“Ah, det var gift i detta glas hon bjöd mig!“ ropade Simon med en ursinnig blick på kristallen, som endast var tömd till hälften.
Hon hade icke hunnit dricka mer än hälften, när räddningen kom; men hälften var tillräckligt.
“Den lefvande gladan!“ mumlade Simon.
“Tyst, Simon!“ sade Armand; “en högre makt rycker henne från er låga hämnd.“