Men de brinna ej af hämnd, de fordra ej räkenskap af dem, på hvilkas befallning detta blod gjutits.
Framskridande mellan dessa lefvande, elastiskt eftergifvande murar, stannar det kungliga paret vid obelisken.
Konungen kastar en blick öfver place de la Concorde.
Han bleknar, ty sonen af Philippe-Egalité erinrar sig, att det var på detta torg hans faders hufvud föll.
Konungen kastar en blick tillbaka mot Tuilerierna, detta stolta slott, som han icke mera skall se, denna sköna park, hvars doft han icke mer skall njuta.
Han blir blekare.
“Som Carl den tionde, som Carl den tionde!“ mumlar han och blir för ett ögonblick skild från sin trogna följeslagarinna.
Drottningen, skild från sin gemål, bäfvar nu för första gången, men icke för sig, utan för honom.
En blus närmar sig, ödmjukt tillbjudande henne sitt skydd.
Eviga försyn! en blus beskydda en drottning!