Vid namnet Armand Cambon vände sig äfven den andra damen från fönstret.
“Er anförare heter då Armand Cambon?“ frågade hon.
“Ja, madame.“
“Och det är han som skickat er hit till vår säkerhet?“
“Till er och andras säkerhet ... vi äro minst sexhundra man inom Faubourg S:t-Germain ... De förnäma herrskaperna kunna således äta och sofva i ro“, tillade blusen, icke utan ett visst eftertryck på orden.
“Och er befälhafvare är frisk och utan all fara?“ frågade den sednare damen.
“Visst är han frisk“, svarade den beväpnade, med någon förvåning betraktande den unga och förnäma damen, som röjde så mycket deltagande för en man af folket.
“Jag förmodar att han varit med i striden“, yttrade samma dam.
“Hvar skulle Armand Cambon varit om icke i striden?“ utlät sig den beväpnade; “den siste på en stormad barrikad, är han den förste i ett stormadt slott ... Armand Cambon har gjort mera för sitt hjeltenamn på en enda dag, än mången general på åratal gjort för sitt.“
“Ni håller då mycket af er unge anförare?“