“Hvem håller inte af Armand Cambon?“ frågade blusen, förvånad att man ens kunde sätta det i fråga.
Den unga damen rodnade. Kanske borde hon mindre än någon annan ifrågasätta något sådant.
“Och hvar uppehåller sig nu er tappre anförare?“ frågade hon, efter några sekunders tystnad.
“Jag skildes från honom i Tuilerierna för halfannan timme sedan ... Han marscherade då på deputerade kammaren, och der har han också gjort skäl för sig, efter hvad en kamrat nyss berättat oss.“
“Och hvad har han gjort!“
“Först visade han kammarens president sin vackra bösspipa, så att monsieur Sauzet, som icke tycker om bösspipor, tog till flykten och kilade af, lik en ekorre, ur kammaren, följd af regentskapet och kammarens hela majoritet. Derefter gick han fram till tribunen och sade sitt ja eller nej, när Ledru Rollin föreslog ledamöter till provisoriska regeringen, och som alla instämde med Armand Cambon, så är det egentligen han som tillsatt styrelsen ... Slutligen bjöd han Arago och Lamartine till Hôtel de Ville, hvilket han redan låtit besätta ... och nu, om jag ej missräknat mig, är han på väg dit med republikens regering.“
“Det är då republik?“ ropade hon som talat om Armand Cambon, men hennes rop var mera förvåningens än förskräckelsens.
“Ja“, svarade blusen, “och nu vill jag se den i synen som skall taga den ifrån oss.“
Den beväpnade bugade sig för att gå.
“Säg till“, befalde den bleka damen betjenten, “att man utdelar förfriskningar åt våra tappre försvarare.“