Men samma bifall kunde ej åberopas, när på samma plats samma rop skallade eftermiddagen den 24 Februari 1848, ty med ropen: “Vive la liberté!“ dånade äfven “Vive la république!“
Ändtligen, ändtligen republiken, för hvilken man kämpat, lidit och blödt så länge!
Hvilket hvimmel, hvilket haf af menniskor!
Grève-platsen rörer sig, broarne och kajerna röra sig.
Från alla fönster och tak regn af kransar, kaskader af blommor.
Det är en glädje, en yrsel ända till vansinne.
Obekanta omfamna hvarandra under tårar af fröjd, liksom bröder och systrar, hvilka länge varit åtskilda.
Grofva händer söka fina händer, och de fina vilja aldrig skiljas från de grofva.
Man begriper ej, hur det kunnat vara annorlunda. Man förstår ej, hur samhället någonsin kunnat vara annat än en enda stor familj, bestående blott af föräldrar och barn, systrar och bröder, alla med samma intresse, samma omtanke och lycka.
Man har varit blind, men nu ändtligen äro ögonen öppna, nu ... nu ...