Ändtligen, ändtligen republiken!
Men dessa rop afbrytas snart af andra, emottagna af samma bifallsstormar.
“Plats, plats!“ ljuder det ur djupet af menniskohafvet; “plats för republikens regering!“
“Vive la république!“ svara torg, kajer och broar.
Och republikens regering kommer.
Främst tågar en trupp bluser, beväpnade från topp till tå och anförda af Armand Cambon, som bär den trefärgade fanan.
Det är kärnan för det blifvande mobil-gardet.
Efter denna lifvakt synes den gamle Dupont de l’Eure, ledd vid hvardera handen af en national-gardist i uniform, ty, ehuru yngling i hjerta och blick, har han dock i sina knän den stapplande ålderdomen.
Honom följer Arago, den ädle, den store Arago, vetenskapens alvarlige och djupe heros, han, som på stjernefästet icke kunnat läsa annat än ljusets seger öfver mörkret; han, som ännu icke böjt sig för någon annan kung, än Gud, och för inga andra hofmän, än vetenskapen, snillet och dygden.
Efter Arago kommer Lamartine, Girondisternas odödlige författare och Jocelyns älsklige skald.