“Lefve Dupont! lefve Arago! lefve Lamartine! Lamartine! Lamartine!“
Man ropar mest på den tredje, liksom anade man redan i honom det helas själ.
Men hvarifrån detta hastigt och skyhögt växande förtroende till en man, hvilken ditintills gält endast såsom en snillrik svärmare i de förnämes ögon och såsom legitimist, ehuru af ädlare slag, i de lägres?
Man måste se och höra Lamartine, för att kunna förstå allt detta.
Hôtel de Ville öppnar sina portar och republikens regering försvinner, men blott för en stund.
Snart visar hon sig ånyo, men på den balkong, som man för tillfället uppbygt öfver porten till stadshuset och högt öfver de böljande massornas hufvud.
Lamartine träder närmast balustraden med en gyllene bägare i hand.
Denna bägare tömmer han och höjer den sedan öfver sitt hufvud, ropande utåt platsen med sin starka klingande stämma:
“Vänner! se der den bankett vi lofvat er!“
Derefter, och sedan bifallsstormen någorlunda lagt sig, fortfor han: