“Vänner! seger! seger! ... Inom en tid af endast trenne timmar hafven I tillkämpat eder medborgarens och den frie mannens alla rättigheter, och om en blind, gudlös makt ville begagna sig af nattens skugga för att beröfva er dem, skullen I veta att försvara eder herrliga vinning. Martyrer och kämpar af denna stora dag, hafven tack, i fäderneslandets namn, i verldens!“
Med ropen af oräkneliga röster förenar sig gnyet af korsande bajonetter och pikar, hvilka skjuta upp och blixtra öfver folkets hufvud, liksom sjögräset och hvassen, när de, vaggande på vågorna, blänka mot aftonsolen.
Men djupt ur folkmassan höjer sig en annan röst, talande på ett helt folks vägnar.
“Men I“, frågar rösten, “hvilka äro edra planer, edra tankar, ty hitintills hafven I blott talat om oss?“
“Vi äro de som tillhöra er med kropp och själ“, svarar Lamartine; “utan återgång äro vi bundne vid triumfen af er sak. Vi hafva bränt våra skepp, och nu hvälfver sig en ocean emellan oss och konungadömet.“
“Således ären I en republikansk regering?“
“Ja, men blott en provisorisk regering: det tillhör Frankrike att sanktionera den.“
“Frankrike, det är vi“, förklarar rösten; “vi hafva i Paris utvalde från hela Frankrike: alla provinser äro representerade här. Vi äro landets blod, hjerta och hufvud.“
“Således kännen I er nog mäktige att börja den nya republikens heliga tideräkning?“
“Ja, ja, ja!“ svara alla med en mun.