Det sista “ja“, dör på andra siden floden, likt ett försvinnande tordön.
“Lofvad vare Gud!“ ropar Lamartine, “lofvad vare Gud, som låtit mig skåda solen af denna stora, heliga dag! ... Vive la république!“
“Vive la république!“ ljuder den ofantliga kören.
Under det att ropen skalla, upprepade från plats till plats, från gata till gata, tränger en vild figur af jättelik växt igenom hopen, och, sedan han närmat sig balkongen, upplyfter han emot Lamartine en röd fana.
Men innan denna fana nått skalden, är den nedslagen af en annan arm, som i stället räcker upp fanan med de tre färgerna.
Det lätta moln, som beskuggat Lamartines höga panna, försvinner.
Det var Armand Cambon, hvilken ånyo spelade sin gamle lärare ett spratt.
Hvita Björnen ryter, och de finnas som ryta med honom.
Många ögon, gnistrande som tigrars, rikta sin eld mot Lamartine, och många munnar med vilddjurs tänder öppna sig, liksom ville de redan sluka folkets ännu knappast invigde afgud.
Men Lamartine fattar om stången till den trefärgade fanan, hvars stolta duk fladdrar öfver hans hufvud.