“Om I beröfven mig den trefärgade fanan“, säger han, “beröfven I mig på samma gång mer än hälften af Frankrikes yttre styrka, ty Europa känner den trefärgade fanan genom våra segrar och sina nederlag. Det är republikens och kejsardömets frejdade fana.“
“I den röda, som nyss räcktes mig, skulle man blott se fanan af ett enda parti, och nya strömmar af blod behöfdes, för att åt den vinna namn och ära. Men Frankrike och den trefärgade fanan äro ett: det är samma tanke, samma förebud till segern, samma skräck för fienden.“
“Aldrig skall jag emottaga den röda fanan — och veten I hvarför? Jo, den trefärgade har gjort sin rund kring verlden med republiken och kejsardömet, med friheten och bragderna. Den röda har gjort sin rund blott kring Marsfältet, och den är röd af medborgares blod.“
Ett rop af allmän hänryckning afbryter talaren. Allas armar sträcka sig emot honom.
Sjelfva Hvita Björnen känner sin tunga förlamas. Förvånad öfver sig sjelf, betraktar han sina kamrater och ser, huru till och med hans trognaste och vildaste kämpar, stumma och bleka, stirra på talaren med fuktiga blickar. Hvita Björnen gör en förtviflad grimace, rycker röda fanan från dess stång och gömmer vid sin barm den blodiga duken.
“O mina vänner! mina goda vänner!“ säger skalden med öppnad famn och tårade ögon, “o, att I kunden skåda ned till djupet af den kärlek jag hyser för er! ... O, att jag hade armar för att i ett enda famntag kunna sluta er alla till mitt varma bröst, till mitt välmenande hjerta!“
Allas ögon brista i tårar, allas händer knäppas som till bön, och ett högtidligt vibrerande sorl höjer sig ur folkmassan, likt bassunens i orgeln, när dess sista ljud förlorar sig i rymden bland klara lysande stjernor.