1.
Som vi kanske komma att i ett annat arbete vidröra det ännu stormfullare tidskifte, hvilket följde på februari-revolutionen, vilja vi här endast med en blick i förbigående öfverfara det, för att icke förlora länkarne i kedjan af vår berättelse.
Franska folket hade i Februari upplefvat en dag, som icke har sin like i historien.
På samma dag hade det sett falla två ministèrer, en kung och ett regentskap, samt proklamerat republiken.
Men lika tappert som folket varit i striden, lika ädelmodigt visade det sig efter segern.
Enligt allas öfverensstämmande utsagor, hafva de förnämes och rikes lif och egendom aldrig varit bättre skyddade än under de månader, makten låg helt och hållet i de lägres och fattiges händer.
Det var blott Lamartines förtjenst! säger man. Det var han, denne “pompier de son propre incendie“, såsom de förnäme, lika otacksamme som orättvise, kalla honom, hvilken ensam afvände plundringarna och morden.
Må så vara. Men ett folk, som midt under utbrottet af de vildaste lidelser, midt i hämndens sköte och hungersnödens fasor — dessa då större, än vanligt, enär all arbetsförtjenst för tillfället hade upphört — ett folk, säga vi, som, detta allt oaktadt, lyssnar till förståndets och dygdens röster samt korsar gevär framför skatter, hvilka det kunnat taga med att blott sträcka ut handen, ett sådant folk förtjenar verldens beundran i stället för denna förföljelse af förakt och hat, hvarmed det i dag öfverhopas af de reaktionäre, nu öfvermodige, men då i farans stund så darrande, krypande och smekande.
Med ett ord: allt var ordning, säkerhet och lugn, ända till dess konstituerande församlingen sammanträdde, och hvilken, ehuru republikansk från basen till toppen, likväl snart blef föremål för misstroende, hat och personligt angrepp.
Hvadan allt detta? Visserligen begick den en stor oklokhet genom att så brådstörtande upplösa national-verkstäderna, innan man ännu tänkt på hvar man skulle göra af hela den folkmassa, som derigenom helt och hållet stäldes på s. k. “bar backe“.