Men roten var både äldre och djupare; national-verkstädernas upplösning befrämjade blott sjelfva växtens mognad.
De lägre folkklasserna, förr så fogliga och hängifna det godas makter, började snart agiteras af dåliga vänner och hemliga fiender.
Det fick ej längre, öfverlemnadt åt sig sjelft, lyssna till sitt eget bättre medvetande, till sin egen ädlare känsla.
Det förra förvirrades och den sednare förfördes, ty säg oss något godt, som man ej vill neddraga i stoftet, något mynt som ej förfalskas, något oskyldigt som man ej söker förleda.
Man lyssnade till farlige lärare och lärde sig utanlexor ur ännu farligare läror.
Man bestormades, eldades och bedrogs af en Blanqui’s, en Barbès’ vilda mod, en Louis Blanc’s skefva filantropi, en Proudhon’s olycksbringande snille.
Snart dånade stormklockan ånyo. Och färdige att gripa uti tågen voro genast de autokratiska agenternes maskerade klor och de royalistiska partiernas fina fingrar.
Den ena hälften af Paris stod rustad mot den andra, och der kämpades en strid, som icke heller har sin like i historien.
Endast Gud kan mäta det blod som göts, endast han kan räkna de tårar som föllo. Ve dem, som skola uppbära ansvaret för detta blod, dessa tårar!
Och hvilka olycksaliga följder för folken och menskligheten!