Jettez ces mots: les rois s’en vont!
Marchons, garde civique!
Marchons, peuple héroïque!
Marchons tous en avant,
En avant le cri de ralliement:
Vive à jamais la république!“
Gnolande denna sång, satte sig de unge männen ånyo i rörelse och stannade först vid de fyra bokarne i Boulogne-skogen.
Boulogne-skogen! Hvem, äfven bland oss svenskar, har ej vandrat på dess stigar och svalkats af dess skugga, åtminstone i romanen eller dramen!
Hvem har ej bevitnat glansen af mötenas ögonspråk och glimten af duellernas värjklingor? hvem har ej lyssnat till, dånet af den eleganta Pariser-verldens promenad-vagnar och knallen af elegangernas vexlade pistolskott?
Hvem känner ej denna sagans lund, der hvarje blad på ena sidan bär njutningen och lifvet, men på den andra striden och döden; der man visar att man kan dö, sedan man der visat att man kunnat lefva?