Chevaleriet har förlorat sina fasta borgar och lefver numera i Boulogne-skogen nomadens flyktiga lif, irrande från lund till lund, från träd till träd, från tufva till tufva.
Men på närmare håll och utan fantasiens mikroskop betraktad, hvad är väl Boulogne-skogen? Knappast en park, åtminstone inför svenska ögon, vana vid Djurgården och Haga. Den är på sin höjd ett större buskage, sedan kossackerne vid invasionen nedfälde de största träden samt vid de ypperliga ek- och bokvedsbrasorna kokade sin kål och torkade sina kläder.
Ack, hvad det rika Paris gerna skulle bortbyta sin beprisade Boulogne-skog mot det fattiga Stockholms Djurgård och gifva många, många millioner emellan samt på köpet ett af sina många slott, för att icke tala om de kungliga bildstoderna!
“Er sabelhuggare synes icke till än“, anmärkte Eugène.
“Klockan har ännu icke slagit åtta“, yttrade Armand, lutande sig med armbågen mot ett träd.
“Ni tyckes något orolig, monsieur Armand.“
“Jag kan icke bestrida det.“
“Ni ångrar att ni ej valde värja eller pistol?“
“Det gör mig detsamma ... det är till och med bättre att det är som det är.“
“Nå, då inser jag icke hvad som kan oroa er.“