“Jag tänker på att om några ögonblick skola tvänne menniskor vildt falla ut emot hvarann och blodigt strida, fastän de på det hela taget icke hafva något obytt med hvarandra.“
“Lyckligtvis kommer alltid denna tanke för sent.“
“Lyckligtvis, säger ni?“
“Ja, ty om tanken alltid löpte oss i förväg, skulle slutligen både modet och tapperheten för evigt komma i reserven ... Verlden skulle bli en neddammad lärosal full af bleka tänkare.“
“Af förståndige.“
“Hvem skulle stränga lyran i det kalla förståndets rike? ... Poesien och sången skulle dö ut, om de icke hade att besjunga hjeltemodets seger öfver förtrycket, dygdens öfver lasten ... Ah! se hur vackert morgonsolen der sticker fram mellan trädstammarne!“
“Jag tycker mig se ett par figurer der borta“, yttrade Armand, lemnande stammen.
“Ja, jag ser ... Så hafva vi ändtligen vår gynnare ... Tag hit era begge sablar, så vill jag gå honom till möte och presentera honom dem såsom man presenterar ett par liljor åt en hertiginna från S:t-Germain.“
Eugène tog de begge sablarne och gick, gnolande på en af sina visor, emot de ankommande, hvilkas gestalter allt mera förstorade sig.