Armand drog af sig rocken och hängde den på en gren. Derefter kastade han en blick framåt och fann Eugène i samtal med den ene af de begge männerne, under det att den andre stod orörlig några alnar ifrån dem.
Efter en stund återvände Eugène med Armands begge vapen i ena handen och hållande under andra armen något, som syntes besvärligt att föra.
“Vackra hertiginnor att presentera liljor åt“, yttrade Eugène, när han framkommit till Armand; “era begge smånätta sablar äro kasserade ... “Tror ni att min vän är skräddare efter ni kommer med synålar?“ frågade den hedervärde sekundanten mig ... Hvad tycker ni om de här palatscherna?“
“De äro temligen tunga, men för öfrigt ganska ändamålsenliga“, svarade Armand, fattande den ena palatschen och görande några blindhugg i luften.
“Ändamålsenliga? ... ja, att fälla träd med ... Men ni har ingen dålig arm, som jag ser ... Ni svänger den der tingesten med en sällsynt ledighet.“
“Det är också icke för första gången jag handterar dylika vapen“, mumlade Armand med en sidoblick åt det ställe, der hans motståndare stod.
“Jag är just nyfiken att se hur man riposterar med en sådan jernstång.“
“Ni skall snart få se det, monsieur Eugène ... Var derför god och säg sekundanten att jag gillar vapnen, samt utmät derefter platsen ... Det är kyligt och jag känner ett stort behof af att värma mig ... Känner ni hans sekundant, eller har ni sett honom förut?“
“Jag känna honom?“ yttrade Eugène icke utan ett visst aristokratiskt leende; “han behöfde ej säga mig att han och hans vän icke äro skräddare, ty de ha säkert i alla sina dar icke sett någon hyggligare garderob ... Också bar den der gunstig herrns ansigte tydliga märken af kajernes och broarnes idrotter ... Hvad deremot er motståndare, titanen derborta, beträffar, så har jag ännu icke haft den äran att se hans anlete, men ...“
“Ja, jag tror mig ha märkt att han är maskerad“, inföll Armand.