“Det var en haj!“ hviskade Félix.
“Betrakta ändå hajen för roskull“, hviskade Collette; “hon der med kornblå sammetshatten och hvita plymen.“
“Hon är obeskrifligen vacker“, yttrade Lyonäsarn; “känner ni henne, Collette?“
“Markisinnan d’Estelle“, svarade kammarjungfrun.
Samtalet mellan de vackra och förnäma bakelse-bestarne hade upphört, antingen derför ett man ej för tillfället hittade på flere infall, eller också, hvilket är mera troligt, af fruktan för de tvänne obekanta personer, som också trakterade sig med savarin.
Félix och hans dam hade emellertid trakterat sig tillräckligt, hvarefter de betalade och gingo.
“Hvilka hiskliga qvinnor!“ anmärkte Lyonäsaren.
“Och ändå äro de de gudfruktigaste i hela Frankrike“, upplyste Collette; “under hela fastan förtära de ej en enda bit kött, ja, icke ens mjölk och ägg, med ett ord, intet af det som kommer ur djurriket, ty det skulle anses för en mycket stor synd ... Men hvart önskar ni gå, Félix ...“
“Hvart ni vill, Collette.“
“Jag har ledigt till klockan fyra, ty då först kommer hertiginnan hem ... Derför skola vi kanske fortsätta vår promenad öfver boulevarderna.“