Med Boulevard de la Madeleine börjar denna rad af boulevarder i norr, som beskrifva en omkrets af ungefär en half svensk mil i längd och om hvars bredd man kan göra sig en föreställning, när vi påstå att knappast någon af Stockholms förnämsta gator deruti kan jemföras ens med dess trottoarer.
Denna jättegata är öfverallt garnerad med trädgårdar, praktfulla hoteller, rika magasiner, lysande kaféer, teatrar och andra offentliga byggnader.
Midten deraf är en makadamiserad väg för åkande och ridande, med planterade träd å ömse sidor, som beskugga trottoarerna.
Skada blott att barrikad-stridernas eld för mycket rasat i de vackra kastaniernas kronor!
År 1830 ströko de flesta träden och nya planterades i deras ställe. År 1848 måste äfven dessa dela sina fäders öde och dö efter ett adertonårigt lif. Nu resa sig nya telningar, och få se huru länge de få lefva.
Det synes vara af ödet bestämdt att boulevarderna skola bekransas af en evig ungdom.
Från solens uppgång till midnatten, hvilken mängd af hvarandra korsande åkdon, såväl allmänna som enskilda, på denna chaussée! hvilket brokigt stim af folk på dessa trottoarer!
Och när solen sjunker, när gaslågor till milliontal tändas, besegrande qvällen och natten samt spridande uppåt himmelen ett sken, som, bildande sig efter jättegatans längd och böjningar, öppnar en bana af eld på det mörka fästet, hur känner man sig icke gripen, hänförd, förintad!
Dock hvarför förintad? Allt hvad man ser är ju menniskans verk, utfördt af hennes hand, sedan det blifvit uppfunnet af hennes snille!
Men till hvilka vexlingar hafva ej dessa boulevarder varit vitnen!