Derifrån kommer man också in i de verkligt féeriska köpmans-passagerna, som med sina hvälfda glastak genomlöpa flere qvarter och leda till aflägsnare trakter af staden.
Det är således köpmanslifvet som der omsluter oss med sina mest förföriska famntag.
Hur mången suck har ej immat på dessa bländande spegelrutor vid anblicken af den prakt, som ropar: njut! och vid åsynen af den börs, som klingar: umbär!
“Hvilken skada!“ yttrade Collette; “de grannaste bodarne äro tillstängda, och det betyder något ... Jag vill fråga den der köpmannen, som nu äfven håller på att stänga sin.“
“Monsieur!“ frågade hon denne, “det ser ut som det vore slut med handeln för i dag, och likväl är väderleken den vackraste och boulevarden öfverfyld af promenerande.“
“Slut med handeln för i dag?“ upprepade köpmannen med ett dystert leende; “hvarför icke så gerna säga: slut för veckor eller månader! ... Är det vackert väder, när himlen är betäckt af moln? ... Kallar ni det för promenad, när ett helt folk är i rörelse? ... Och allt detta“, tillade han, mumlande mellan tänderna, “för några ministrars skull, som icke vilja lemna sina lönande platser, och en konungs, som ...“
Slutet af meningen dog bort i ett “sacredieu!“, hvarunder köpmannen gick in i boden och bommade till boddörren innanför.
De unga älskande fortsatte sin väg, reflekterande öfver de personer de mötte. Det var också fält för betraktelsen.
På hvarje mun herskade orden: reform-bankett och ministère, under det att hvarje öga blixtrade vrede och hvarje arm visade hot.
De unga tu passerade boulevard Montmartre, hvarinvid i huset n:o 10 Boieldieu, kompositören till “Hvita frun“ och “Kalifen i Bagdad“ bodde tilldess han der år 1831 dog. Ankomne till boulevard Poissonnière, måste de stanna, emedan en derstädes samlad folkmassa tillstängde vägen för dem.