— Tala om en saga för mig, bad han med en barnslig, bevekande röst.
— Hm! En saga?
— Ja, en saga! Om Tummeliten till exempel. Gör det, när jag ber dig!
Predikanten satte sig igen, och när han såg, att den sjuke menade fullt allvar, gjorde han honom till viljes och berättade.
Intendenten hörde på med stor uppmärksamhet, men när predikanten, trogen sin vana, ville utdraga någon moralisk lärdom, avbröts han av den sjuke, som bad honom hålla sig till texten.
— Det gör så gott att höra gamla sagor, sade han, det är som en vila att få sjunka ner i de bästa minnena från den tid, då man var ett litet djur och älskade det onyttiga, det orimliga, det meningslösa. Läs Fader vår för mig nu!
— Du tror ju inte på Fader vår?
— Nej, inte mer än på sagorna; men det gör lika gott ändå, och när döden nalkas och man går tillbaka igen, älskar man det gamla och blir konservativ. Läs Fader vår. Du ska få min kvarlåtenskap och din skuldsedel tillbaka, om du läser.
Predikanten tvekade ett ögonblick. Därpå började han läsa.
Den sjuke hörde först tyst på, därefter följde hans läppar med ljuden och uttalade dem slutligen tydligt och med en bedjandes tonfall.