När de slutat, sade predikanten:
— Det är gott att bedja, tror jag!
— Det är som medicin. Orden, de gamla, väcka minnen och giva krafter, samma krafter, som de fordom gåvo den jaglöse, vilken sökte gud utanför sig. Vet du, vad gud är? Det är Arkimedes’ önskade fasta punkt utanför, med vilken till stöd han skulle kunnat lyfta jorden. Det är den fingerade magneten ini jorden, utan vilken magnetnålens rörelse skulle förbliva oförklarad. Det är den etern, som måste uppfinnas för att tomrummet skall kunna fyllas. Det är molekylen, utan vilken de kemiska lagarne skulle bli underverk. Ge mig litet mera hypoteser, framför allt den fasta punkten utom mig, ty jag är alldeles lös.
— Vill du, att jag skall tala om Jesus? frågade predikanten, som trott, att den sjuke yrat.
— Nej, inte Jesus! Det är varken en saga eller en hypotes. Det är ett påfund av hämndgiriga slavar och onda kvinnor; det är molluskernas gud gentemot vertebraternas … men vänta, jag är ju en mollusk. Tala om Jesus! Tala om, hur han umgicks med tullvaktmästare och lösaktiga kvinnor, som jag fått göra; tala om, hur de andligen fattiga skola besitta himmelen, emedan de icke rådde på jorden; hur han lärde oredliga arrendatorer att skriva falska skuldebrev, lärde hantverkare att slå dank och tiggare, lättingar, förlorade söner, som ingenting ägde, att leva i egendomsgemenskap med de arbetande, som ägde något.
— Nej, du hädare, jag sitter inte som narr åt dig! avbröt predikanten och reste sig på allvar.
— Gå inte, gå inte! ropade den sjuke. Håll mig i handen och låt mig höra din röst. Tala för mig om vad som helst! Läs! Läs i almanackan eller bibeln, det gör mig detsamma. Horror vacui, fruktan för det tomma intet måste weg!
— Ser du, att du fruktar döden, du!
— Visst gör jag det liksom allt levande, som utan fruktan för döden aldrig skulle ha levat; men domen, ser du, den fruktar jag inte, ty verket dömer mästaren, och jag har icke skapat mig själv!
Predikanten hade gått!