*

Det var nu dagen före julafton, då han, efter en stormig natt, under vilken han trott sig höra kanonskott och rop av människor, gick ut att vandra på den nyfallna snön. Himlen var svartblå som järnplåt, och sjöarne vräkte mot stranden under det ljudbojen skrek i ett enda sammanhängande tjut, som om den ropade om hjälp.

Och nu såg han i sydost ute på revet en stor, svart ångare, vars cinnoberröda botten lyste som ett blodigt, sönderrivet bröst. Skorstenen med dess vita ring låg bruten åt ena sidan, och i master och rår hängde mörka figurer, vridna som metmaskar på krok.

Ur en rämna midskepps syntes vågorna släpa ut styckegods, paket, balar, askar, kartonger, och sänka de tyngsta, men föra de lättaste till land.

Med en likgiltighet för de skeppsbrutnes öde, som den måste känna, vilken anser som en lycka att dö, gick han framåt stranden och kom ut till udden, där stenkumlet och korset stod. Där skummade vågen våldsammare än någonstädes, och på det gröna vattnet såg han kringströdda föremål av underlig form och färg, över vilka måsarne kretsade med ilskna skrik, som om de blivit bedragna i sin snåla väntan på rov.

Sedan han betraktat de sällsamma tingen, vilka kommo allt närmare, såg han, att de liknade mycket små barn, mycket grant klädda. Somliga hade blonda luggar i pannan, andra svarta, deras kinder voro rosiga och vita, och deras stora, öppna, blå ögon blickade upp mot den svarta himmeln, orörliga och utan att blinka. Men när de kommo närmare stranden, märkte han, att när de gungade på vågen, rördes ögonen på somliga, såsom om de tecknat åt honom, att han skulle bärga dem. Och vid nästa svallsjö kastades fem stycken upp på stranden.

Han hade sin fixa önskan om att äga ett barn så rotad i den mjuka hjärnan, att han ej leddes ut på den tanken, att det var dockor, som det försenade och strandade fartyget infört till julmarknaden, att han samlade famnen full med de små hittebarnen, dem havet, den stora modren, skänkt honom. Och med sina våta skyddslingar tryckta mot bröstet skyndade han tillbaka till stugan för att torka dem. Men han ägde ingenting att göra opp eld med, ty folket hade förklarat, att de icke ägde någon ved att sälja. Själv märkte han icke kölden, men hans lilla julfrämmande skulle ha varmt, och därför bröt han sönder en bokhylla och gjorde en flammande eld i den stora spisen, drog fram soffan och satte de fem småttingarne i rad mitt framför elden. Sedan han insett, att de ej kunde torka, utan att han klädde av dem, började han taga av dem kläderna, men när han såg, att det var flickor allesammans, lät han deras små linnen sitta kvar.

Nu tvättade han deras fötter och händer med sin svamp, kammade sedan deras hår, klädde dem och lade dem att sova.

Det var, som om han fått främmande i stugan, och han gick på tå för att icke väcka dem.

Han hade fått något att leva för, något att pyssla om, att skänka sitt deltagande åt. Och när han en stund gått och betraktat de sovande små och såg, att de lågo med öppna ögon, trodde han, att ljuset plågade dem, varför han släppte ner rullgardinerna.