När det blev skumt i rummet, överfölls han av en tyngande sömnlusta, som härrörde av hunger, ehuru han numera icke kunde förlägga förnimmelsernas orsak till rätt ställe och således icke visste, när han var hungrig eller törstig. Som emellertid soffan var upptagen av de små, lade han sig på golvet och somnade.
När han vaknade, var det mörkt i rummet, men dörren var öppnad, och en kvinna stod med en tänd lykta på tröskeln.
— Herre Jesus, han ligger på golvet, hördes Ömans piga utbrista. Men kära lilla herrn, vet han inte, att det är julafton i dag?
Han hade sovit över ett dygn och in på andra dagens eftermiddag.
Medvetslös reste han sig, saknade något, ty tullkarlarne hade varit nere och konfiskerat strandgodset, men han kunde ej erinra sig, vad han saknade. Han kände endast en förfärlig tomhet som under en stor sorg.
— Nu ska han komma upp till Ömans och äta julgröt, för man är ändock en kristen människa på julafton. Å, herre Jesus, ett sådant elände!
Och flickan föll i gråt.
— Att se en människa gå åt på det sättet, det är ju, så att man kan gråta blodtårar! Kom nu! Kom nu!
Den halvt vansinnige gav endast ett tecken, att han skulle komma, sedan flickan gått förut.
När hon gått, dröjde han en stund i stugan, tog den lämnade lyktan och gick fram till spegeln. När han såg sitt ansikte, som liknade en vildes, tycktes det ljusna i hans förstånd, och hans vilja spändes till en sista ansträngning.