Lämnande lyktan, gick han ut.
Vinden hade gått västlig och saktat sig något, luften var klar, och stjärnhimmeln gnistrade. Ledd av ljusen från stugorna, gick han ner till hamnen, smög sig in i en sjöbod och tog ut segel till en båt.
Sedan han hissat på, kastade han loss, tog roret och höll med förlig vind rätt ut till havs.
Först gjorde han ett slag för att ännu en gång se på det lilla fragmentet av jorden, där han sist lidit, och när han såg ett trearmat grenljus i tullstugans fönster, där mördaren firade Jesus, förlåtaren, alla brottslingars och uslingars avgud, med vilken allt ont, som den borgerliga lagen straffade, blivit ursäktat, vände han sig om, spottade, halade skotet och tog fullt. Med ryggen åt land styrde han ut under den stora stjärnkartan och tog pejling på en stjärna av andra storleken mellan Lyran och Kronan i öster. Han tyckte den lyste starkare än någon annan, och när han letade i minnet, skymtade något om julstjärnan, ledstjärnan till Betlehem, dit tre avsatta konungar vallfärdade för att som fallna storheter tillbedja sin litenhet i den minsta av mänskors barn och som sedan blev alla smås förklarade gud … Nej, det kunde icke vara den, ty de kristne trollkarlarne hade, till straff för att de förde mörkret över jorden, icke fått en enda ljusprick på himlavalvet att bära ett av deras namn, och därför firade de den mörkaste årstiden — så sublimt löjligt — med att tända vaxstaplar! Nu ljusnade det i hans minne — det var stjärnan Beta i Herkules. Herkules, Hellas’ sedliga ideal, styrkans och klokhetens gud, som dödade den lerneiska hydran med hundra huvuden, som rensade Augias’ stall, fångade Diomedes’ mänskoätande stutar, rev gördeln av amazondrottningen, tog Cerberus upp ur helvetet för att slutligen falla för en kvinnas dumhet, som förgiftade honom av idel kärlek, sedan han i vanvett tjänat nymfen Omfale i tre år …
Ut mot den åtminstone på himmelen upptagne, som aldrig lät piska sig eller spotta sig i ansiktet utan att som en man slå och spotta tillbaka, ut mot självförbrännaren, som endast kunde falla för sin egen starka hand utan att tigga om nåd från kalken, mot Herakles, som befriade Prometheus, ljusbringaren, själv son av en gud och en kvinnomoder, som sedan vildarne förfalskade till en jungfrupilt, vars födelse hälsades av mjölkdrickande herdar och skriande åsnor.
Ut mot den nya julstjärnan gick färden, ut över havet, allmodren, ur vars sköte livets första gnista tändes, fruktsamhetens, kärlekens outtömliga brunn, livets ursprung och livets fiende.
ANMÄRKNINGAR TILL TJUGOFJÄRDE DELEN.
I HAVSBANDET.
”I havsbandet” av August Strindberg utkom i sin första upplaga 1890 hos Albert Bonnier. En andra upplaga ingick i Samlade romaner och berättelser III 1900. C. och E. Gernandt. Som 1-kronasböcker ha dessutom hos Albert Bonnier utkommit en tredje och en fjärde upplaga 1908, en femte 1909 och en sjätte 1912.
Originalhandskriften till I havsbandet är bevarad och äges av bokförläggaren Karl Otto Bonnier.