Strindberg höll ganska länge på med utarbetandet av I havsbandet. Han började romanen våren 1889 och sände in de sista kapitlen till förläggaren sept. 1890. Han tog arbetet grundligt, gjorde geologiska och botaniska studier och företog från sin bostad i skärgården utflykter för att få lokalfärg. För övrigt sysslade han under tiden även med andra litterära arbeten (utgivningen av Tryckt och otryckt I—II, Franska insatser i svensk kultur m. m.).
”I havsbandet” omtalas av Strindberg första gången i brev till Karl Otto Bonnier från Holte 6 jan. 1889. Han nämner där att han nu vill skriva ”en tredje del Skärkarlsliv”: ”Vi ha ännu lotsar, fyrmästare, tullsnokar, bärgare, dykare, Utö gruvor och mera sådant som passerar I havsbandet, som boken skall heta.” Strindberg tänker tydligen vid denna tid på en blivande novellsamling med denna titel. Av brev från Holte 15 april 1889 till K. O. Bonnier framgår emellertid att författaren redan planerat och börjat skriva på den historia, som inom kort skulle växa till att utfylla en hel roman med den nämnda rubriken. Han omtalar här att han tänkt välja Sandhamn i Sverige till vistelseort för sommaren, men, innan det blir tid att flytta dit, skriver han ”på Havsbandet, vars första långa historia om fiskeriintendenten och Huvudskär jag tänker få avlämna personligen i Stockholm”. Samtidigt ber han att få sig tillsänd en samling litteratur i zoologiska och geografiska ämnen och om strömmings- och laxfiske i Östersjön.
Inom kort blev han emellertid klar över att ”fiskeriintendentens historia” ensam skulle fylla en hel bok. I maj 1889 insänder han, nu installerad i Sandhamn, de två första kapitlen ”av romanen I havsbandet, som skall bli min Havets arbetare i stor stil”.
Han skaffade sig ytterligare material i en rätt vidlyftig geologisk facklitteratur, som K. O. Bonnier under juni månads lopp efter flertaliga anvisningar skaffade honom och insände i början av juli kapitel 3 och 4, 15 sept. kap. 5, 27 sept. kap. 6. Han märker att romanen icke kan bli färdig denna höst och skriver från Sandhamn 18 sept. 1889:
”Min stora skalda-juver börjar sina men rinner då och då. Den långa tiden emellan tillbringas med lärt knåp, tyvärr improduktivt. Men frampressar ändock belletristiken och gagnar sålunda som färla. Rysligt sakta går det i alla fall och mörkt ser det ut med tryckning i höst. Vad gör dock det? När jag ännu har en mansålder att sträva igenom och den arma publiken icke fått någon vila från mig på så länge. Varje påskyndande fördröjer saken, ty jag blir sjuk av forcerande och kan komma på den punkt att jag släpper allt i backen och kreperar av missmod.
Björnson den Starke mannen behöver 3 år till varje roman.”
12 nov. 1889 insände Strindberg sjunde kapitlet av romanen, men därefter lades arbetet på den åt sidan. I ett odaterat brev från april 1890 — Albert Bonniers svarsbrev på detta är av 22 april — anger Strindberg att ”Romanen åter är i full gång”. I juni 1890 insänder han från Långvik, Runmarö senare hälften av arbetet och skriver samtidigt till Karl Otto Bonnier:
”Härmed nu alltså den utlovade Dunderboken i ny stor renässansstil!
Sista kapitlet är grandiost och jag bygger på Homunculus, Dockorna och Hercules-Jesus, som jag icke på några villkor offrar.
Detta är den nya riktningen, som började med novellen i Neue Freie, fortsattes med Hjärnornas kamp, Tschandala, Fröken Julie etc., alltså icke med Heidenstams profetiska böcker, som äro apokryfiska.